Första läsningen
1 Sam. 24:9-12, 17-21
David reste sig och gick ut och ropade efter Saul: ”Min herre och konung!” Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han sade: ”Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.”
När David hade sagt detta ropade Saul: ”David, min son, är det verkligen du?” Och han brast i gråt. ”Det är du som har rätt, inte jag”, sade han. ”Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre.”
Andra läsningen
1 Joh. 3:11-18
Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror. Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.
Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.
Evangelium
Matt. 5:43-48
Jesus sade:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Predikan
De av er som får mitt nyhetsbrev har i senaste brevet läst några tankar om kyrka och stat. Jag vill i dagens predikan fortsätta på samma tema, även om jag inte kommer att gå så djupt in i den teologiska diskussionen om hur kyrkan och staten ska förhålla sig till varandra.
På många sätt kan det kännas som mörka tider, som vi lever i. Jag tänker inte bara på terrordåd och ekonomiska kriser, utan också på en regression, en ohälsosam förenkling, av vårt sätt att tänka och de ideologier vi som samhälle håller oss till. Inom det religiösa livet har man allt lättare att ta till förenklade hänvisningar till falsk auktoritet, inom det politiska görs allt mera beslut på ekonomiska framom mänskliga premisser och i sökandet av sanning ser vi framväxten av alternativa fakta – ibland känns det som att hela världen är upp-och-ner. Rädsla och ilska driver stor del av den samhälleliga debatten. Vad gör vi för att växa i kärlek och ansvarstagande? Det verkar som att de negativa krafterna är allt för stora, samhälleligt sett.
Det är liknande teman vi möter i dagens texter. Jesus säger att också syndaren älskar sin broder. Det är inget märkvärdigt i det. Också syndaren älskar den som tänker lika som han själv, ser ut lika som han själv, hör till samma kommun eller land som han själv. Det är inte svårt att, på ett ytligt plan, älska någon som alltid stryker en medhårs. Vår sändning är tydlig, vi ska vara märkvärdiga i vårt sätt att älska. Vi ska älska våra fiender. Vi ska älska dem som vi inte vill älska, älska dem som orsakar problem för oss, älska dem som kommer för att ta något av oss.
Aposteln Paulus har en av sina mest djuplodande insikter i Rom 5, där han säger att då synden blev större, desto mera överflödade nåden. Jag tror inte att staten kan lägga upp detta, på ytan enkla, bibelord som riktmärke för all politik som bedrivs, men församlingen kan och bör. Där som vi möter fiendskap, där ska vi allt tydligare förkunna och förmedla nåd. Där som vi möter brustenhet, där ska vi allt mera visa på helhet. Om synden är stor, då behöver nåden flöda över.
Det är klart och tydligt markerat från Guds sida. Där som Kristus dör för oss medan vi ännu var syndare, så deklarar han också det mått på nåd som Gud erbjuder oss. I mänsklighetens största felsteg, korsfästandet av Gud själv, finns också Guds nådefulla seger. Mitt i den största av synder lyser Guds barmhärtighets ljus.
Så därför, om ni vill vara Guds söner eller döttrar, möt synden med nåd. Möt ilska med kärlek. Möt fiendskap med frid. Möt dumhet med sanning. Jag tror att en del av kyrkans oroväckande statistik handlar om att vi som församling inte talat om detta tillräckligt. Vi uppmanar inte varandra till goda gärningar på det sätt vi borde. Allt för ofta hör jag predikningar som mer eller mindre skrämmer folk med brinnande eldar i hopp om att folk ska ändra sitt liv. Psykologer har i många år vetat att den taktiken inte leder till förändring. När ska vi lära oss?
Det är oroväckande då vi, särskilt globalt sett, ser ett flertal organisationer och rörelser som är bättre än kyrkan på att älska sin nästa. Det finns många unga visionärer som hittar en plats att göra gott i världen utanför församlingen, av den enkla orsaken att församlingen allt för ofta gör det svårt att vara god inom dess ramar och kultur. Men det betyder nödvändigtvis inte att församlingen har misslyckats i sin uppgift. Vi är ju sända att vara ljus och salt, att göra det som är gott, och att göra det möjligt för andra att göra det samma – kanske går Guds arbete vidare också utanför den organiserade kyrkans ramar?
Men jag har ju så klart en förhoppning här: att församlingen skulle ta sin plats som uppmuntrare till och möjliggörare av goda liv. Jag talar om liv där den egna inre resan, den andliga tillväxten, får gå så långt att vi kan leva så som Jesus kallar oss i dagens texter. Nämligen i och av nåden, kärleken, friden, rättfärdigheten. Och på många håll i världen ser vi hur Anden väcker människor till sådana inre resor som inte bara stannar på en teoretisk eller teologisk nivå, utan leder dem till konkreta välgärningar mot sin nästa. Det är andliga resor som inte bara ger teoretiska svar på svåra frågor, utan som också ger praxis, sätt att leva som känns meningsfulla, sätt att leva i helande samverkan med Gud i en brusten värld.
Kanske kan vi också i vår församling hitta sätt att leva tillsammans där vi allt mera lär oss vad det innebär att älska ens fiender. Jag tror att våra enskilda liv, om vi väljer att gå den andliga resan inåt, kan ha otrolig kraft att forma vår omgivning. Ett liv som ger uttryck för strävan efter sanning, nåd och rättfärdighet, inte bara i teori, utan i dagliga små beslut och rutiner, kan forma om hela familjer, hela byar. Vi kan inte lösa de problem som vi ser i vårt samhälle genom stora linjedragningar och kategoriska beslut, utan vad vi behöver är församlingen, en skara lärjungar som följer Jesus in i ett liv där målet är förmågan att älska sin fiende. Redan då vi har lagt upp ett sådant riktmärke, tror jag att vi kommer att se hur Guds nåd börjar flöda in i våra egna, och våra närmastes, liv.